fridaekis

Hela förra veckan gick jag och Björn och väntade på besked om vi skulle få en lägenhet vi kollat på eller inte och idag fick vi besked att den kommer bli vår och kontrakt ska skrivas på onsdag. Det känns helt fantastisk! Som vi väntat på detta! Äntligen ska vi flytta ihop i en större lägenhet än en 1:a tillsammans, vi ska få ha ett riktigt sovrum och ett riktigt vardagsrum, känns helt underbart!
Den ska börja renoveras så fort som möjligt och så flyttar vi in om 3 veckor, kan knappt vänta!
Imorgon ska vi åka och säga upp den här lägenheten också och de ska bli så skönt att slippa det här sämsta hyresbolaget!
Nu ska jag fortsätta att njuta i solen på balkongen en stund till innan de är dags att laga middag och självklart kommer jag bänka mig framför Idol senare ikväll!
Ha en bra måndagskväll allihopa!

Idag är det en riktig tråkig dag.. Jag ska börja jobba vid 12.00-20.30 och min familj ska åka iväg på min kusins 25-årskalas.. Han bor på Irland så gissa hur ofta vi ses? Han och hans syster är de jag alltid haft bäst och mest kontakt med av alla mina andra släktingar. Jag vill verkligen inte gå till jobbet idag..
Dessutom igår när jag cyklade hem från jobbet ramlade jag omkull för det svartnade för mina ögon, jag slog i ryggen ordentligt så det kommer förmodligen inte ens att gå bra och jobba heller.
Just nu önskar jag bara att klockan vore halv nio så jag fick gå hem. Hatar att känna mig såhär fylld av ångest och negativitet! Hoppas jag glömmer bort att jag missar kalaset och mår bättre snart. Jag måste hålla ut 4 arbetsdagar kvar sen ledig!!
Ha en bra dag allihopa!

Ja då var mina två lediga dagar för veckan slut.

Idag har det varit underbart väder hela dagen, tog en powerwalk på förmiddagen i solen det var riktigt skönt! Ingen förstår hur mycket jag längtar till att sätta igång med gymträningen igen nu!
Ikväll åkte min bror min ena kusin och jag till Oskarshamn där vi först åt pizza och sen gick vi på bio och såg Monsters university tillsammans. Har haft en trevlig och rolig kväll!
Men nu är det god natt!

Hittills har det varit en väldigt slapp och tråkig dag.. Regnet bara öser ner. Vill ha soligt väder när jag är ledig!
Får väl ta och hitta på något nu snart, plocka ögonbryn och måla naglarna kanske?

Här är lite bilder av helgens strandbesök i Malmö, ribersborgs strand och på Liam och Björn som känner på vattnet.
Hoppas ni får en bra dag allihop.

Jag är lycklig för att jag har Björn i mitt liv men det är just det enda som jag är lycklig över nu..

Vi bor tillsammans nu och det är underbart, helt underbart. Och så kommer ett "men" Vi kämpar varje dag med våra tankar om hur allting ska lösa sig för oss. Inget prolem löser sig utan bara nya tillkommer.. Jag fattar inte när det ska ta slut, när ska det vända? När ska man få vara lycklig över att ens egna liv har löst sig och inte för att ens vänners liv, en efter en får den sista pusselbiten på plats i sina liv? Misstolka inte detta nu, jag är jätteglad för att mina vänners liv är så bra men jag är trött på att vara lycklig för alla andras skull nu.

Björn har säkert sökt mer än 30 jobb på mindre än 2 veckor, han åker samma buss nästan varje dag som jag när jag åker till skolan och så går han till AF och sitter där hela dagen och söker jobb efter jobb, vilket skitjobb som helst. Inget dyker upp.

Vi tvingas bo i min etta på 35 kvd bland kartonger, vi har fyllt ett förråd med Björns möbler som inte ens är mitt och ingen lägenhet som vi varit och kollat på har vi fått.

Jag ser hur Björn mår av att vara arbetslös, vad rastlösheten och meningslösheten med att gå upp morgonen gör med honom. Vad hans rädsla för att inte få något jobb gör med honom.

Min ork att försöka hålla bådas humör uppe, att ständigt bära ett pokerface börjar tryta nu. Jag är trött, ledsen och besviken.

Den här hösten har varit jävlig på många sätt och på ett enda sätt underbar för att vi flyttade ihop men det är det också det enda bra som hänt.

Mina vänner vet varför hösten har varit jävlig men vart har dom tagit vägen? Ingen har hört av sig för att bara fråga hur jag mår. Ni som någon gång har mått riktigt jäkla pissigt kommer förstå detta: Dina vänner säger "bara ring om du behöver prata" När är det som man drar sig undan? När är det man aldrig ringer till någon för att få prata om hur pissigt och orättvist livet känns? Jo när man mår dåligt.

Det är därför som man vill att andra ska höra av sig till en för att man inte orka ringa, för att man inte vill vara till besvär, för att man inte vill låta som om man bara gnäller för allting. (Därför gnäller jag alltid här)

Känner någon utav mina vänner att jag aldrig ringde när jag visste att ni mådde skit så ber jag så hemskt om ursäkt!!
Men det är ju just det att man ska ha vetat att ens vän mådde dåligt och ni som vet anledningen måste ha fattat att jag skulle må skit efteråt men ändå så har det inte hörst ett ljud från mobilen på hela hösten. Det gör ont.


Vi funderar starkt på dra härifrån till någon helt ny stad och börja om på riktigt tillsammans. Jag är trött på att se alla gamla klasskompisar umgås med varandra fortfarande medans man själv aldrig blir tillfrågad att hitta på någonting. Blir man det någon endaste gång så ställs det alltid in eller så inträffar det aldrig.

Jag har ingenting kvar här att hämta och det har definitivt inte Björn heller som kommer som helt ny hit. För det vet ju alla hur inbjudande folket här omkring är att träffa och umgås med nya människor. Det är det som är det stora problemet, i Oskarshamn umgås alla med alla som dom alltid umgåtts med, har du inte varit med ifrån början så får du knappast komma in i gemenskapen när du kommit upp i vår ålder.

Klarar jag bara det Nationella provet i matte nu på torsdag så har jag tagit ett stort steg på väg till möjligheten att flytta till något helt nytt.

Säg bara en stad Björn, jag följer dig vart än du vill att vi ska börja vårt liv där vi slipper vår ständiga oro för framtiden!!

Det känns som att jag skriver endast för mig själv nu för tiden.. Ingen verkar hitta hit längre. Men skitsamma jag fortsätter skriva för att det är skönt att få ur sig saker eller så lägger jag ner skiten inom kort.

Jag har många tankar om allt möjligt som rör sig i huvudet.
När man är nykär och gärna umgås med sin nya kärlek får man alltid stå ut med att höra att man blivit en toffel, att man "väljer bort" sina vänner för att umgås med sin pojk/flickvän. Vännerna känner sig ofta bortglömda och att de hamnar åt sidan.
Visst är det väldigt lätt hänt att det blir så och så känner även jag, att vännerna kommer lite i andra hand. Det är absolut ingen rolig känsla. Men! Det här är inget som har förändrats sen jag träffat Björn, det var redan såhär innan jag träffade honom och det är inte bara jag som har satt mina vänner i andra hand. Mina vänner hör av sig precis lika lite nu som då. Allt jäkla tjat om att man slutar höra av sig när man träffat någon behöver inte bara bero på personen som träffat någon. Vännerna behöver inte sluta höra av sig bara för att "hon har skaffat kille nu". Jag förstår inte logiken i det resonemanget och det är precis därför att det inte finns någon. Jag säger inte nu att jag är jättebra på att höra av mig till mina vänner och umgås med dem men jag känner totalt bortglömd av mina vänner ärligt talat. För det är inte bara en gång man har fått höra att dom är upptagna när man hört av sig för att sen i efterhand fått reda på att de har umgåtts med någon annan. Ni får umgås med andra hur mycket ni vill det är inte det som är poängen utan att ni sagt till mig att ni inte har tid för att sedan ha tid för någon annan.

Innan jag träffade Björn kände jag mig alltid alltid alltid sjukt ensam jämt, alltid. Jag känner mig fortfarande ensam när vi är ifrån varandra men när vi är tillsammans mår jag så otroligt bra. Jag känner att någon bryr sig om just mig, att någon lyssnar och finns där. Björn är inte bara min kärlek, han är en väldigt bra vän också.

På tal om vänner. Jag har tänkt väldigt mycket på Facebook och dess nytta de senaste dagarna. Hur många av oss har inte en massa "vänner" där som man inte ens vet vilka de är? Hur många av oss har inte vänner där som man inte ens hälsar på på stan? Facebook är en fantasivärld där alla tror att man är vän med alla. Facebook är ett ställe där du har svårt att veta vilka som är dina riktiga vänner och vilka bara som är ytliga vänner. När du skriver något i din status som gör just dig glad, något du har gjort eller ska göra och ingen alls kommenterar den så blir man rent av ledsen eftersom alla andra får sina kommenterade hela tiden. Jag tycker Facebook håller på att bli något negativt, en slags sida där folk kan läsa ut din populäritet efter dina gillade eller kommenterade statusar. En del lägger bara till en massa folk som vänner för att ha så många som möjligt. Det är omöjligt för en enda människa att vara hyffsat nära vän med 500 personer...
Jag funderar seriöst på att lägga ner min.. det ger mig ingenting längre, man blir bara ledsen när ingen verka bry sig om vad man lägger upp.
Jag kanske överreagerar men jag skriver åtminstonde precis de känslor som kommer ifrån hjärtat.

Jag har nu börjat jobba och än så länge så fungerar det bra och det hoppas jag det kommer fortsätta med. Jag tänker inte sitta här och skriva om saker som Björn och jag hittat på på egen hand eller med Liam för ingen bryr sig, ingen av er kommenterar och det gör det hela meningslöst att sitta och skriva om saker som man gjort som betyder mycket för en själv.. Ibland känns det till och med som att folk i ens omgivning blir bittra när någon är lite för lycklig än vad dom själva är. Det är inte enda som har sagt till mig att dom är glada för min skull över att jag har träffat Björn och gått vidare med mitt liv eller så har jag väl bara missat det...