fridaekis

Fattar ni hur tråkigt det är att blogga när ingen kommenterar över huvudtaget? Visst jag bloggar inte enbart för att jag vill få kommentarer men det blir sjukt mycket roligare om man får någon sorts feedback då och då. Några bad om att få se bilder när jag hade klippt mig. Kommenterar någon? NEEEJ! Varför ber ni om bilder då??
Det är säkert jag som är trög eller nått men har jag bett om bild av någon på någonting så kommenterar jag alltid för att säga att det var fint eller liknande för jag vet att det gör en person glad av att få höra det. Men ni gör inte det så då vet vi ju vart vi står. Okej fine, skit i det då liksom. Förvänta er inga kommentarer ifrån mig heller i fortsättningen.
Hört talas om "Behandla andra som du själv vill bli behandlad" läs inte bara orden utan förstå innebörden också mina vänner...

PS. Ni som känner mig vet att inlägget är ihopblandat med en stor portion Ironi men jag är allvarlig samtidigt. Jag trodde liksom att man bad om att få se bild för att man vill säga att det var jättefint eller skitfult om man nu tyckte det. Jag gör inte en stor grej av en liten skitsak av det här. För jag gör ingen stor grej av det jag säger bara att det är kul att få uppskattning och en gnutta uppmärksamhet då och då. Och rynka inte på näsan åt mig nu för uppmärksamhet vill/behöver alla människor vare sig det är i stora mängder om precis allt dygnet runt eller om man nöjer sig med att få en kommentar om sin nya frilla som folk bett om att få se.
Nu har jag tjatat färdigt.

När man står och kollar på sig själv i spegeln, varför kan man inte koncentrera sig på dom sakerna man tycker om med sig själv istället för att fokusera och tänka på det man inte tycker om med sin kropp?
Vi tjejer måste lära oss att tycka om våra kroppar oavsett hur de ser ut. Smal, mullig, stora bröst, små bröst, liten rumpa, stor rumpa ja ni fattar grejen. Varför är det så svårt att tycka om sig själv? Svår fråga att svara på men det hela sitter väl inuti, speciellt inne i huvudet. I alla fall är det hos mig själv. Jag har intalat mig så länge nu att jag inte duger, att jag är för tjock, att jag inte är värd att bli älskad för att jag inte har utseendet till att hitta en kille som älskar mig för att jag är jag och ingen annan. I början när jag var nybliven singel intalade jag till och med mig själv att jag blev dumpad för att han tröttnade på mitt fula utseende, att han ville hitta någon ny som var mycket snyggare än mig..
Det har med tiden blivit bättre, under året som gått. Min syn på mig själv har förbättrats en hel del under det här året faktiskt. Jag har lyckats gå ner ca 11 kg, jag har rest mig upp efter den värsta persen och sorgen jag har varit med om hitills i mitt liv.. Jag trodde aldrig det var möjligt men det var det, det gäller att bara hitta styrkan till det. Har du den och även viljan så fixar du allt! När du sen känner att du klarat det och börjar ta lite mer stadigare steg på jorden känns det bättre och bättre. Även om jag önskar att jag mådde bättre än vad jag gör så är jag ändå tacksam för att jag mår som jag mår idag. Det finns nästan alltid dom som har det värre än dig själv om det nu är till någon tröst..
Men tillbaka till det där med att tycka om sig själv och se tillbaka på den i spegeln med stolthet och inte med missnöjdhet tror jag är något man verkligen får kämpa sig till om man nu inte redan har den förmågan.
För visst är det väl så att det är svårt att hitta en kille som älskar en för den man är om man inte själv gör det?
Jag ska försöka bli bättre på detta, tänka på vad jag är nöjd med istället för det jag inte är nöjd med och börja jobba på att acceptera det som jag är missnöjd med. För vi människor som är lite mer nere på jorden och inte har cash att sprida runt omkring oss och ha möjligheten till att köpa oss en ny och "finare" kropp så är det väl just den möjligheten som finns?
Att helt enkelt lära sig att leva med våra brister och acceptera oss själva precis som dom fina människor vi är!
Jag skulle nog inte ens köpa mig en ny kropp om jag hade möjlighet till det faktiskt. Skulle ni?
Nu är det läggdags! God natt på er!

Då var man ett år äldre och fyllda 22 år. Jag börjar känna mig gammal, helt ärligt. Även att alla säger "Men hallå du är 22 då är man inte gammal" men jag känner mig ändå gammal. Det kanske är att ju fler år som går så förstår man att man ska föreställa vuxen nu, ta ansvar för sina handlingar man gör, men även det man inte gör vilket oftast inte är så roligt kanske rent av jobbigt. På något vis är det svårt att förstå att man nu är vuxen även om man har varit det ett par år nu, ändå stannar man upp ibland och funderar på vart fasen tiden tog vägen egentligen..
Men det är klart att det är skönt att vara vuxen! Man gör precis vad man vill när man vill utan att någon lägger sig i förhoppningsvis.. Det var precis det här jag skrev om i min uppsats på nationella provet i svenskan nu i veckan. Valde ämnet "Pinsamma föräldrar" man skulle skriva en krönika som sedan skickade in till en tidning. Blev rätt nöjd och hoppas på ett VG men det känns som det inte var tillräckligt... Jag läser ju svenska för att få upp betyget till ett VG men men det finns ämnen som är betydligt viktigare för mig. Som matten till exempel.. det känns verkligen inte bra någonstans med den. Jag har så svårt att hänga med, jag har svårt att ta in så pass mycket som vi går i genom på en lektion det fastnar liksom inte. När jag precis förstått grejen med en grej börjar vi på en ny och det andra är bortblåst. Vi har haft två prov och jag har fått IG på båda två.. Nu är jag så efter som man bara kan bli.. Jag har inte gjort matteläxan sen jag vet inte när, jag brukar inte vara sån. Som bara ger upp och samlar på sig tills det är helt kört.. Men när det gäller matte och jag inte förstår så flyr jag hellre för att det verkar som den lättaste vägen. Förra veckan kom på våran mattelärare på att jag kan få stöd i matten... Bra jobbat!! Två veckor innan nationella provet, då allt avgörs då betyget sätts på spel det är då det gäller.. I fredags var jag på första stödlektionen.. Stödläraren var bra men jag märkte hur jävla dålig jag är.. Grunderna sitter inte ens längre. Imorn ska jag ha stöd igen men det är troligen den sista som hinns med innan provet eftersom stödläraren har hand om ALLA som behöver stöd + invandrarna som läser svenska som också behöver mer hjälp. Alltså fick jag två lektioner till att lära mig 6 kaptiel på så det riktigt sitter till nationella och jag fixar ett godkänt. Jag fattar inte hur ni tänker, hade någon ens öppnat käften och berättat att det finns en stödlärare så hade jag fixat stöd själv för länge sen!!
Nu känns allt bara kört och återigen har jag inte fixat nåt godkänt i matte A. Jag måste verkligen vara såå trög, det måste fattas många kromosomer innanför pannbenet. Det gör mig så fruktansvärt frustrerad och ledsen! Vet ni vad det värsta är? Man får inte läsa kursen igen nu på vårterminen utan måste vänta ett år för att få läsa den igen!
Jag kommer aldrig komma härifrån, det jag helst av allt vill. Dessutom börjar jag känna vad jag skulle vilja läsa vidare till men det gick också åt helvete i fredags eftersom man måste behörighet i matte B till den utbildningen. Klarar man inte matte A klarar man aboslut inte B-kursen.
Jag blir så trött.. Inget går ju min väg. Det är 1 ½ vecka kvar till jullov nu och jag känner mig så otroligt opepp på hela pluggrejen.. Just nu vill jag absolut inte tillbaka till skolbänken efter jul men vad har jag för val om jag inte vill gå hemma och bli psykiskt störd? För jobb finns det inga här omkring. Jag är 22 år och helt jävla vilsen. Jag vet att jag inte är ensam om att vara det och jag vet att jag inte är den enda som har problem men det har jag heller inte påstått. Jag skriver inte det här för att få nåt jäkla medlidande av er för det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter att få ur mig allt som jag vill ha ut. Bästa sättet för mig är att skriva ut allt. Om det sen är roande läsning för er är väl knappast troligt..