Vem är jag?
Detta är inte ett inlägg till för att någon ska tycka synd om mig, jag vill bara försöka få förståelse för varför jag är som jag är just nu och inte bli dömd.
Idag har jag skickat in en av de sista uppgifterna i denna kurs. Men jag är inte nöjd, jag är inte nöjd med någonting gör jag längre. I hela mitt liv har jag varit fullkomligt lysande på att känna mig värdelös och otrillräcklig. Men nu när jag går på högskola är det värre än någonsin. Jag känner inte att jag gör någonting som är bra över huvudtaget. Varför är inte jag lika kreativ och sprudlande av idéer som alla andra i vår klass verkar vara? Varför kan inte jag bara rabbla upp en massa bra saker under diskussioner?
Jag ägnar väldigt mycket tid åt att analysera vad de andra i mitt arbetslag tycker och tänker om mig som aldrig bidrar med något. Jag mår så fruktansvärt dåligt hela tiden så jag vet inte vart jag ska ta vägen snart. Denna ständiga outhärdliga trötthet jag känner nästan varje dag som ingen som inte vet hur den känns kan sätta sig in i. Förra veckan i skolan höll vi med undervisning i bild, vi stod och målade och blandade färg m.m och då som om en vindpust svepte in i rummet och träffade mig på ett händelseförlopp av 2 sekunder står jag där och tvättar min pensel och känner vågen av trötthet svepa över mig och jag skulle kunna ha somnat där och då stående. Ibland händer detta när jag går hem från skolan mitt på gatan och vet knappt vart jag är eller vad jag gör. När jag försöker sätta mig och plugga och läsa all kurslitteratur som måste läsas så somnar jag utan att jag hinner reagera och detta kan ske vart som helst, förra veckan satt jag och sov vid köksbordet. Ibland är tröttheten så pass obehaglig att jag tror om jag somnar då så vaknar jag aldrig mer.
Jag fick råd av läkare för 2 år sedan att börja motionera för hon trodde att det var det som var problemet att jag satt för mycket stilla. Nu efter ha tränat regelbundet på gym sedan november 2012 så kvarstår problemet. Om jag går till gymmet och tränar så måste jag lägga mig en stund och vila någon gång under dagen för att orka med. Ingen läkare tar sig varken tid eller ork att lyssna och jag kan väl förstå dem på ett sätt när mina prover är normala och inget fel går att hitta. Men nu börjar jag tröttna, detta förstör för mina studier och får jag ingen hjälp snart hoppar jag av studierna på grund av pressen att aldrig hinna med det jag måste. Dagarna innan en examination eller inlämningsdag ser alltid likadana ut, magkatarranfall, migrän och mardrömmar. Jag står inte ut längre. När jag börjar tänka på vart den riktiga Frida har tagit vägen och om jag någonsin kommer må bra igen börjar jag alltid gråta. Jag vill inte vara såhär, det här är inte jag, jag har alltid varit en glad och rolig person som fått människor att skratta och varit en jävel på att visa att jag kan när det gäller skolarbete. Jag vill bli mig själv igen, samma gamla Frida som är glad och kämpar på, som nte ger upp när motgångarna kommer. Det värsta är ingen förstår hur illa det är, när jag berättar om detta rycker alla på axlarna och säger - Vadå, är du så trött? Då får du väl gå och lägga dig tidigare då!
