fridaekis

Jag är lycklig för att jag har Björn i mitt liv men det är just det enda som jag är lycklig över nu..

Vi bor tillsammans nu och det är underbart, helt underbart. Och så kommer ett "men" Vi kämpar varje dag med våra tankar om hur allting ska lösa sig för oss. Inget prolem löser sig utan bara nya tillkommer.. Jag fattar inte när det ska ta slut, när ska det vända? När ska man få vara lycklig över att ens egna liv har löst sig och inte för att ens vänners liv, en efter en får den sista pusselbiten på plats i sina liv? Misstolka inte detta nu, jag är jätteglad för att mina vänners liv är så bra men jag är trött på att vara lycklig för alla andras skull nu.

Björn har säkert sökt mer än 30 jobb på mindre än 2 veckor, han åker samma buss nästan varje dag som jag när jag åker till skolan och så går han till AF och sitter där hela dagen och söker jobb efter jobb, vilket skitjobb som helst. Inget dyker upp.

Vi tvingas bo i min etta på 35 kvd bland kartonger, vi har fyllt ett förråd med Björns möbler som inte ens är mitt och ingen lägenhet som vi varit och kollat på har vi fått.

Jag ser hur Björn mår av att vara arbetslös, vad rastlösheten och meningslösheten med att gå upp morgonen gör med honom. Vad hans rädsla för att inte få något jobb gör med honom.

Min ork att försöka hålla bådas humör uppe, att ständigt bära ett pokerface börjar tryta nu. Jag är trött, ledsen och besviken.

Den här hösten har varit jävlig på många sätt och på ett enda sätt underbar för att vi flyttade ihop men det är det också det enda bra som hänt.

Mina vänner vet varför hösten har varit jävlig men vart har dom tagit vägen? Ingen har hört av sig för att bara fråga hur jag mår. Ni som någon gång har mått riktigt jäkla pissigt kommer förstå detta: Dina vänner säger "bara ring om du behöver prata" När är det som man drar sig undan? När är det man aldrig ringer till någon för att få prata om hur pissigt och orättvist livet känns? Jo när man mår dåligt.

Det är därför som man vill att andra ska höra av sig till en för att man inte orka ringa, för att man inte vill vara till besvär, för att man inte vill låta som om man bara gnäller för allting. (Därför gnäller jag alltid här)

Känner någon utav mina vänner att jag aldrig ringde när jag visste att ni mådde skit så ber jag så hemskt om ursäkt!!
Men det är ju just det att man ska ha vetat att ens vän mådde dåligt och ni som vet anledningen måste ha fattat att jag skulle må skit efteråt men ändå så har det inte hörst ett ljud från mobilen på hela hösten. Det gör ont.


Vi funderar starkt på dra härifrån till någon helt ny stad och börja om på riktigt tillsammans. Jag är trött på att se alla gamla klasskompisar umgås med varandra fortfarande medans man själv aldrig blir tillfrågad att hitta på någonting. Blir man det någon endaste gång så ställs det alltid in eller så inträffar det aldrig.

Jag har ingenting kvar här att hämta och det har definitivt inte Björn heller som kommer som helt ny hit. För det vet ju alla hur inbjudande folket här omkring är att träffa och umgås med nya människor. Det är det som är det stora problemet, i Oskarshamn umgås alla med alla som dom alltid umgåtts med, har du inte varit med ifrån början så får du knappast komma in i gemenskapen när du kommit upp i vår ålder.

Klarar jag bara det Nationella provet i matte nu på torsdag så har jag tagit ett stort steg på väg till möjligheten att flytta till något helt nytt.

Säg bara en stad Björn, jag följer dig vart än du vill att vi ska börja vårt liv där vi slipper vår ständiga oro för framtiden!!