Våg av känslor...
Söndagen går mot sitt slut åter igen och en ny vecka är inom räckhåll.
Dom senaste dagarna har jag inte mått särskilt bra eller jag vet ärligt talat inte när jag mådde riktigt bra sist det är så mycket som jag går och oroar mig för rent fysiskt för kroppen känns verkligen inte bra. Jag är trött jämt och ständigt, jag kan sitta och somna till på lektionerna ibland och jag kan verkligen inte styra det alls, hjärnan stänger av helt och hållet känns det som, det känns hemskt både för mig själv och otroligt jobbigt om andra ser att jag sitter och slumrar till... Det spelar ingen roll hur mycket eller lite jag sover är fortfarande trött. Jag tappar ofta fokus med blicken, det är svårt att beskriva.. för er som inte ser hur det blir med synen liksom.. Glömmer saker väldigt lätt och jag vet att det är vanligt att folk gör det men det kan till och med bli så illa att ibland när jag går uppför en trapp kan jag stanna upp mitt i trappan och glömma hur man går i en trappa, alltså att man ska lyfta på fötterna!? Det skrämmer mig alltihop men nu ska ni slippa höra mer om det. Jag får helt enkelt beställa en läkartid och kolla upp läget skulle tro att det beror på järnbrist med tanke på allt blod jag förlorar när jag har mens..
Det känns som en jobbig period över huvudtaget är på väg att komma i mitt liv. För det är inte bara fysiskt utan psykiskt också, jag tänker så otroligt mycket. Jag trodde att jag skulle klara av hösten bra i år men allt kommer tillbaka till mig nu och allt kommer över mig som en våg full av känslor ifrån förra hösten som jag bara vill glömma.
Det har inte kännts jobbigt förrän nu när det om några veckor är ett år sen då allt hände. Det känns som om allt kommer tillbaka och jag får en hemsk känsla av att jag inte kommit så långt med att komma över det som jag trodde jag gjort. Det handlar inte om personen utan känslorna jag hade, jag har aldrig mått så jävla dåligt i hela mitt liv. Totalt förkrossad, hjärtat slets itu och jag blev lämnad ensam. Hur skulle man ta sig upp ur den svarta grop man hamnat i? Hur fasen gör man för att gå vidare efter ett 4 årigt långt förhållande när man inte ens varit med om ett förhållande förut? Hur gör man för att vilja fortsätta leva? Hur motstår man att inte bara göra slut på allting? Hur tar man reda på vem man egentligen är?
Det är svårt att veta det när man ska leva sitt egna liv efter att har varit tillsammans med någon i 4 år, särskilt när man är 16-20 i den åldern som man tar reda på det.
Jag har inte lyckats komma på det än, vem Frida Ekström är och det är väldigt jobbigt och ångestfyllt. Att jag dessutom känner att jag inte kommit någon vart i mitt liv på ett år känns också bara ångest.
Jag trivs verkligen inte med att bo hemma.. Allt känns bara jobbigt. Jag har till och med funderat på att hoppa av skolan för jag inte har någon tro på mig själv alls.
Det känns som att alla runt omkring mig lyckas i sina liv en efter en, alla får jobb och alla hittar en ny kille innan dom hinner göra slut med nästa eller så har dom sitt på det torra helt och hållet. Ta det inte på fel sätt, jag är så glad för er mina kära vänner det är bara det en som inte lyckas lika bra känner sig fruktanvärt värdelös. Det känns som att man är dömd till att inte få vara lycklig på något sätt.. Han hittade ju en ny varför gör inte jag det då? Förstår ni mina tankar? Det handlar inte om honom alls utan att jag känner mig ensam och börjar bli sugen på kärleken igen..
Känns som ett väldigt rörigt inlägg det här men jag fick ur mig känslorna som jag ville ha ur mig och det känns bättre inombords och det är skönt!
Jag hoppas jag hittar mitt jävlaranamma snart igen för jag är verkligen inte en person som ger upp, tro mig då hade jag inte suttit här idag..
Trevlig söndagkväll på er!
Over and out// Frida
Men lilla gumman! Inte ska du gå och känna sådär!! Kan också tycka att det är lite tråkigt att blogga ibland, men det är skönt att ha någonstans att skriva av sig sina känslor! Varför inte ta en paus ett tag och blogga när du är mer motiverad?
Och det här med hur du känner dig, jag tror inte att det är järnbrist. Låter som tydliga tecken på depression
Ja vet hur det känns och är eftersom jag själv har svåra problem med detta. livet är inte svart eller vitt utan det är grått...
Men efter att ha varit depremerad ett antal gånger har jag nu lärt mig signalerna och då försöker jag ta en paus från allt tråkigt och göra något jag tycker är roligt en gång om dagen. (Behöver inte vara stora saker, räcker med att gå hem till en kompis och fika lite, titta i någon mysig butik, eller vad nu som är kul)
Kan kännas tungt att tvinga sig til detta men man mår bättre efteråt. och jag gör faktiskt vad som helst för att slippa äta antidepressiva. För då mår man inte alls, kan inte sova, när man väl somnar drömmer man mardrömmar och svettas som en gris. men värst är att man varken är glad eller ledsen man är avtrubbad. Kan inte känna några känslor...
Sen är träningväldigt bra eftersom endofiner (eller vad tusan det heter!) frigörs i kroppen när man rör på sig.
Men jag är en av dessa "två" som läser och jag tycker att det skulle vara jättetråkigt om du slutade blogga. Sen behöver man ju inte skriva massa känslor om man tycker det är jobbigt. Går ju lika bra att ta en bild på en av era kossor och skriva "detta är Rosa, hon gillar att bli kliad mellan hornen"
Kramar massor till dig!!
Det är fler än två som läser. Det är bara det att man kan vara en usel kommenterare också;-)
Tack så mycket båda två! Emma: Det gör mig glad att du tar dig tid och skriver och förklarar! Jag har haft mina funderingar på om det är att jag är deprimerad men sen när jag tänker på det så tänker jag "Hallå du är inte deprimerad, dom som är det mår såå mycket sämre än vad du gör" Vad har du att må dåligt för egentligen?" Jag förtränger känslorna hela tiden tills det går så pass långt som i fredags kväll då jag satt och fullkomligt astjöt på mitt rum samtidigt som jag kväva den för att jag inte vill att nån ska se eller höra. Jag skäms över att jag mår dåligt för att jag har det så pass bra i mitt liv att jag inte tycker att jag har rätt till det på något vis. Det låter säkert jätteflummigt men det är lättare att skämta bort allt och låtsas vara glad än att riktigt känna efter. Känner jag efter då blir inlägget som ovan och efteråt känner mig som en enda stor loser som bara klagar och gnäller medans andra har det så mycket sämre än mig..
Du har/ har haft panikångest också va vill jag minnas att läst i din blogg? Känner väldigt mycket obehag när jag åker buss som det är mycket folk i eller när någon sitter i sätet mittemot mig.. då nästan kvävs jag känns det som.. får allmänt svårt att andas och hjärtklappning är detta vad man kallar panikångest?
Tack för att du bryr dig det värmer!
Och min andra lilla beundrare jag vet vem du är och du värmer du med!
Kram på er fin fina flickor!
Efter att ha läst inlägget ovan vet jag att du är mer positiv nu och ska parta järnet i Linköping, härligt :D
Med tänkte på orden du skrev "börjar bli sugen på kärleken igen" det är väl positivt? Tänk förr när du tänkte att kärlek inte var något att ha. Det visar att du kommit vidare och att du kommer gå långt!
Tack Anna! Va söt du är! Det är ni allihopa, ni fattar nog inte ens hur mycket det betyder för mig att ni kollar in här och ger peppande kommentarer det gör mig såå glad! :D
Glömde svara på din fråga Anna jue :P
Jo men det har du rätt i! Jag börjar tänka på det bit för bit men är fortfarande rädd för att riktigt släppa in någon men det kommer och det känns som att jag inte har bråttom med det. Kärleken dyker upp när man minst anar det heter det väl? :P
