fridaekis

Jag vill få ur mig alla känslor som finns inombords men det är så svårt att sätta ord på dom och samtidigt att få det som att låta att man inte överdriver. Allt är jobbigt och ledsamt. Jag är känner mig bara förvirrad och ensam. Nu när slutet är så nära har jag bara lust att ge upp. Jag orkar inte mer, jag orkar inte känna den här fruktansvärda press på mig själv längre. Jag orkar inte gå och tänka och grubbla över precis allting. Sover urdåligt om nätterna nu mer, det brukar jag aldrig göra annars. Jag vaknar och sover och vaknar igen, vrider och vänder på mig får panik när jag tittar på klockan och inser att jag ska gå upp om 2 timmar igen.. Jag bara ligger och tänker, får ont i magen och ligger vaken för att jag har ont i magen.. På Psykologilektionen idag pratade en tjej i kursen om hennes period som djupt deprimerad var och om hennes kamp vägen tillbaka. Att jag nästan då satt och grät för att jag känner igen mig i så mycket av det hon sa tog hårt, enormt hårt. När jag efter skolan skulle gå en sväng på stan i väntan på bussen hem bröt jag bara ihop. Grät och grät och kunde knappt få slut på tårarna. Jag är så trött på att känna mig stressad till och med på nätterna. Jag är så trött på att vara ledsen och nestämd jämt. Jag är så trött på att känna att jag inte har några kompisar kvar att umgås med längre. Tror ni verkligen att jag frivilligt skulle sitta hemma och plugga VARENDA helg om jag hade folk att umgås med? Nej det skulle jag inte, inte varenda helg. Problemet är att om man någon gång blir tillfrågad att hitta på någonting så är det verkligen en sån helg då man MÅSTE plugga för att hinna med allt i veckan.
Det gör så fruktansvärt ont det här. Jag trodde aldrig att jag skulle känna mig utan vänner men det gör jag, varje dag. Jag längtar efter att ha folk att umgås med att hitta på saker med. Tårarna börja rinna så fort jag tänker på det. Jag vill ha ett nytt liv. Börja om helt från början. Någonstans där jag för första gången i mitt liv skulle känna att jag passar in. Jag vill veta vem jag är, vilket jag inte vet. Det är både något som gör ont inombords och smärtar att säga, det är pinsamt. Vem vill inte vid 22 års ålder veta vem man är och veta vad man vill med sitt liv? Allt tar knäcken på mig snart.
Jag längtar till fredag när jag ska åka till Lina, vill bara ha en kram av någon.