Regnet
Första dagen har varit bra, mycket att ta in men det känns bra förhoppningsvis ännu bättre när man kommit in i arbetet mer och känner sig säkrre.
Det är andra saker som får mig att må dåligt och känslorna kom precis här och nu innan jag började skriva. Jag tror jag så gärna vill säga och känna att jag mår bra men ibland springer allt ikapp en och jag känner mig värdelös, ingen behöver mig, ingen saknar mig. Det hjälper inte att mörka allting för man är lika ensam ändå. Jag saknar inte dig utan någon generellt och när tankarna sätter igång frågar man sig själv varför jag inte kunde fått det lika bra som du fick. Men jag antar att jag inte är värd det. Tankarna om att en del bara går och tror ont om mig och kanske till och med önskar mig olycka gör ont i mig och snurrar i huvudet 24-7.
"Regnet faller ner, det känns så vemodigt så underligt ikväll.
Det blir åter vinternatt och jag hoppas att du redan lämna stan, det blir nog en vacker natt, en ensam stilla tår".
