fridaekis

Var ute och gick förut, ut till stora vägen och tillbaka en timmes promenad ungefär. Det var jätteskönt, känner att jag får lugn och ro inom mig på nåt sätt och man kan tänka ifred. Känns bättre i magen när jag rör på mig också, nu har den krånglat riktigt ordentligt i 2 dagar. Men jag är van så jag reagerar inte ens längre.

Det var meningen att jag skulle träffat någon i helgen men nu blev det inte så.. Samtidigt tycker jag att det var lika bra, jag vet inte vad det är för fel på mig! Är jag inte redo trots att jag känner att jag är sugen på kärleken igen? Eller är det bara osäkerhet och rädsla som spökar i huvudet på mig? Tankar om att jag inte duger eller ser bra ut hjälper inte direkt att ha i huvudet heller. Jag tänker bara: När han ser mig vill ändå inte ha mig eller så tycker han inte om mig som person.
Den där klyschan om att "Du måste älska dig själv innan du kan låta någon annan älska dig" är nog ingen klyscha den stämmer nog väldigt bra trost allt. Men hur får man ett så pass bra självförtroende? Hur gör man för att börja tycka om sig själv som man är? Hur gör man för att tycka om det man ser i spegeln?

När jag gick brevid på jobbet förra veckan satt jag och tänkte för mig själv när dom andra i personalen satt och pratade och själv sa inte ens halv sju. Så började jag fundera på varför jag bara satt där och inte sa nånting mer än ja eller nej och nicka till svar på tilltal.
Jag känner mig så oerhört osäker när jag träffar nytt folk, jag är ju inte sån egentligen - blyg och tyst. Jag menar skulle någon som mött mig när jag är sådan träffa mina kompisar och säga att dom uppfattade mig så skulle dom förmodligen säga - Nä men det kan inte vara samma Frida vi pratar om, det är omöjligt.
Jag kan inte hjälpa det, jag bara blir så. Jag tror att det sitter i ifrån högstadiet än. När jag kom till en ny skola på ett nytt ställe och inte kände knappt någon alls. Jag blev blyg och tyst, retad stundtals och den här "rollen" spelade jag i 3 år alltså hela högstadiet i genom. Det var hemsk tid för mig. Visst hade jag kompisar, väldigt bra kompisar dessutom men jag kände alltid att jag inte hörde hemma där.
Det sitter kvar i mig än som vuxen, så fort jag träffar nya människor så blir jag tystlåten och dom uppfattar mig självklart så som person. Men jag vill ju inte uppfattas så, jag vill uppfattas som den Frida jag egentligen är men det är svårt för mig när jag blir sådär tyst. Det tar liksom ett tag innan jag känt av omgivningen och jag måste känna att jag är trygg där på något sätt innan jag visar mitt rätta jag, när jag känner att jag kan lita på min omgivning.
Jag antar att jag är mer osäker på mig själv än jag trodde. Jag vill inte känna såhär, jag vill vara en självsäker tjej som alltid är sig själv och skiter i vad en del människor tycker och tänker om mig. Jag vill vara den levnadsglada tjej som
 jag egentligen är.

Over and out // Frida