Tårarna bränner
Såhär har jag aldrig gråtit förut förutom den gången du lämnade mig ihopkrupen i soffan totalt knäckt. Min kraft är nu totalt bortblåst och allt snack om att "Nothing kan break me down" finns inte längre för jag har just blivit det, totalt knäckt igen. Känns som jag ligger på marken och blir sparkad tills jag slutar andas.
Hela min planerade höst gick precis nu i kras. Jag gråter så det gör ont i hjärtat. Jag får inte gå på Komvux i Oskarshamn för vi är skrivna i Hultsfred kommun, enda chansen är om Hultsfreds kommun betalar min skolgång i Oskarshamn, det finns inte en enda chans i världen att dom skulle göra det. Gå på Komvux i Hultsfred är inte ens ett alternativ för mig, 3 års helvete på högstadiet där räcker gått och väl. Dessutom är det hur krångligt som helst att ta sig till Hultsfred härifrån när jag inte har körkort, bussar går det knappt några, 2 om dagen om man har tur.
Jag vet att det inte är någon idé att ens ringa och fråga om dom skulle betala för mig för jag vet vilket helvete SYO:n på högstadiet hade när han hjälpta mig med att jag ville gå på gymnasiet i Oskarshamn även fast BF programmet finns i Hultsfred men jag skulle helt enkelt inte stått ut med 3 år till av utanförskap och mobbning. Jag var tvungen att börja gå i skolan i Hultsfred när vi började högstadiet då vi flyttade från Kristdala som ligger i Oskarshamns kommun till min pappas föräldrahem som ligger 1 mil utanför Kristdala och ligger i Hultsfred kommun, huset ligger bara några meter ifrån Oskarshamns kommun och nu återigen straffas jag för det här. Jag borde ha förstått att det skulle bli såhär men jag tänkte att det gäller nog inte när man är vuxen då borde man ju få gå i skolan vart man vill oavsett sin bostadssituation. Men allt gick i stöpet för mig och nu sitter jag här återigen utan att veta varken vad jag ska ta mig till eller vad jag ska göra i höst. Jag trodde jag hade ordnat upp allt för mig nu så allt kunde bli bra igen men jag hade såå fel. Jag ville att det här skulle vara början på något nytt, komma bort härifrån, skaffa mig en bra utbildning.
Jag undrar bara hur mycket skit en människa ska få utstå, hur mycket man ska orka kämpa när det inte lönar sig ändå. Jag frågar bara varför? När jag äntligen kommit en bit på väg och kommit fram till något så tas det ifrån mig. Nu vet jag inte ens när jag kommer bort här ifrån vet ni hur det känns? Jag kommer aldrig lyckas jag kommer aldrig framåt, bara bakåt.
Jag orkar inte mer. Jag önskar du var och kramade om mig Åsa.
Hela min planerade höst gick precis nu i kras. Jag gråter så det gör ont i hjärtat. Jag får inte gå på Komvux i Oskarshamn för vi är skrivna i Hultsfred kommun, enda chansen är om Hultsfreds kommun betalar min skolgång i Oskarshamn, det finns inte en enda chans i världen att dom skulle göra det. Gå på Komvux i Hultsfred är inte ens ett alternativ för mig, 3 års helvete på högstadiet där räcker gått och väl. Dessutom är det hur krångligt som helst att ta sig till Hultsfred härifrån när jag inte har körkort, bussar går det knappt några, 2 om dagen om man har tur.
Jag vet att det inte är någon idé att ens ringa och fråga om dom skulle betala för mig för jag vet vilket helvete SYO:n på högstadiet hade när han hjälpta mig med att jag ville gå på gymnasiet i Oskarshamn även fast BF programmet finns i Hultsfred men jag skulle helt enkelt inte stått ut med 3 år till av utanförskap och mobbning. Jag var tvungen att börja gå i skolan i Hultsfred när vi började högstadiet då vi flyttade från Kristdala som ligger i Oskarshamns kommun till min pappas föräldrahem som ligger 1 mil utanför Kristdala och ligger i Hultsfred kommun, huset ligger bara några meter ifrån Oskarshamns kommun och nu återigen straffas jag för det här. Jag borde ha förstått att det skulle bli såhär men jag tänkte att det gäller nog inte när man är vuxen då borde man ju få gå i skolan vart man vill oavsett sin bostadssituation. Men allt gick i stöpet för mig och nu sitter jag här återigen utan att veta varken vad jag ska ta mig till eller vad jag ska göra i höst. Jag trodde jag hade ordnat upp allt för mig nu så allt kunde bli bra igen men jag hade såå fel. Jag ville att det här skulle vara början på något nytt, komma bort härifrån, skaffa mig en bra utbildning.
Jag undrar bara hur mycket skit en människa ska få utstå, hur mycket man ska orka kämpa när det inte lönar sig ändå. Jag frågar bara varför? När jag äntligen kommit en bit på väg och kommit fram till något så tas det ifrån mig. Nu vet jag inte ens när jag kommer bort här ifrån vet ni hur det känns? Jag kommer aldrig lyckas jag kommer aldrig framåt, bara bakåt.
Jag orkar inte mer. Jag önskar du var och kramade om mig Åsa.
Kommentarer
Trackback
