fridaekis

Då var man ett år äldre och fyllda 22 år. Jag börjar känna mig gammal, helt ärligt. Även att alla säger "Men hallå du är 22 då är man inte gammal" men jag känner mig ändå gammal. Det kanske är att ju fler år som går så förstår man att man ska föreställa vuxen nu, ta ansvar för sina handlingar man gör, men även det man inte gör vilket oftast inte är så roligt kanske rent av jobbigt. På något vis är det svårt att förstå att man nu är vuxen även om man har varit det ett par år nu, ändå stannar man upp ibland och funderar på vart fasen tiden tog vägen egentligen..
Men det är klart att det är skönt att vara vuxen! Man gör precis vad man vill när man vill utan att någon lägger sig i förhoppningsvis.. Det var precis det här jag skrev om i min uppsats på nationella provet i svenskan nu i veckan. Valde ämnet "Pinsamma föräldrar" man skulle skriva en krönika som sedan skickade in till en tidning. Blev rätt nöjd och hoppas på ett VG men det känns som det inte var tillräckligt... Jag läser ju svenska för att få upp betyget till ett VG men men det finns ämnen som är betydligt viktigare för mig. Som matten till exempel.. det känns verkligen inte bra någonstans med den. Jag har så svårt att hänga med, jag har svårt att ta in så pass mycket som vi går i genom på en lektion det fastnar liksom inte. När jag precis förstått grejen med en grej börjar vi på en ny och det andra är bortblåst. Vi har haft två prov och jag har fått IG på båda två.. Nu är jag så efter som man bara kan bli.. Jag har inte gjort matteläxan sen jag vet inte när, jag brukar inte vara sån. Som bara ger upp och samlar på sig tills det är helt kört.. Men när det gäller matte och jag inte förstår så flyr jag hellre för att det verkar som den lättaste vägen. Förra veckan kom på våran mattelärare på att jag kan få stöd i matten... Bra jobbat!! Två veckor innan nationella provet, då allt avgörs då betyget sätts på spel det är då det gäller.. I fredags var jag på första stödlektionen.. Stödläraren var bra men jag märkte hur jävla dålig jag är.. Grunderna sitter inte ens längre. Imorn ska jag ha stöd igen men det är troligen den sista som hinns med innan provet eftersom stödläraren har hand om ALLA som behöver stöd + invandrarna som läser svenska som också behöver mer hjälp. Alltså fick jag två lektioner till att lära mig 6 kaptiel på så det riktigt sitter till nationella och jag fixar ett godkänt. Jag fattar inte hur ni tänker, hade någon ens öppnat käften och berättat att det finns en stödlärare så hade jag fixat stöd själv för länge sen!!
Nu känns allt bara kört och återigen har jag inte fixat nåt godkänt i matte A. Jag måste verkligen vara såå trög, det måste fattas många kromosomer innanför pannbenet. Det gör mig så fruktansvärt frustrerad och ledsen! Vet ni vad det värsta är? Man får inte läsa kursen igen nu på vårterminen utan måste vänta ett år för att få läsa den igen!
Jag kommer aldrig komma härifrån, det jag helst av allt vill. Dessutom börjar jag känna vad jag skulle vilja läsa vidare till men det gick också åt helvete i fredags eftersom man måste behörighet i matte B till den utbildningen. Klarar man inte matte A klarar man aboslut inte B-kursen.
Jag blir så trött.. Inget går ju min väg. Det är 1 ½ vecka kvar till jullov nu och jag känner mig så otroligt opepp på hela pluggrejen.. Just nu vill jag absolut inte tillbaka till skolbänken efter jul men vad har jag för val om jag inte vill gå hemma och bli psykiskt störd? För jobb finns det inga här omkring. Jag är 22 år och helt jävla vilsen. Jag vet att jag inte är ensam om att vara det och jag vet att jag inte är den enda som har problem men det har jag heller inte påstått. Jag skriver inte det här för att få nåt jäkla medlidande av er för det är inte det jag är ute efter. Jag är ute efter att få ur mig allt som jag vill ha ut. Bästa sättet för mig är att skriva ut allt. Om det sen är roande läsning för er är väl knappast troligt..