fridaekis

Efter en veckas praktik är det grymt skönt med lite ledigt nu. Veckan har gått bra och jag börjar trivas rätt bra på förskolan men jag är helt slut efter dom här dagarna som har blivit väldigt långa! Nu när Björn jobbar kväll har vi bara sovit i samma säng för när jag kommer hem har han åkt till jobbet och när han kommer hem sover jag. Dessutom jobbar han helgen också.. Tur att han jobbar dag idag och imorgon i alla fall så vi hinner umgås någonting. Tanken på att ha det såhär i 3 veckor till lockar precis inte men men..
Igår somnade jag i soffan vid typ 9, så när Björn kom hem vid halv 10 blev det inget fredagsmys.. inte tillsammans i alla fall.

Idag har jag varit och tränat ett riktigt skönt och hårt gympass, endorfinerna bara sprudlade runt i kroppen efteråt!
Nu har jag även börjat planera min sångstund jag ska ha på praktiken på måndag, då kommer även min lärare på besök och det känns jättenervöst! Usch!

Jag skulle vilja få bort den här ledsamheten som bosätter sig runt hjärtat med jämna mellanrum. Ibland har jag bara lust att dra härifrån för att jag vantrivs och känner mig så jävla ensam. Jag har inte enda som jag kan ringa till och prata med som lyssnar på mina problem och när allt bara känns skit. Jag saknar min familj som jag alltid känt mig älskad av. De vännerna som visste att min pappa återigen låg inlagd för hjärtat hörde inte ens av sig för att fråga hur det var med honom. Nu när jag bor långt ifrån familjen känns det extra mycket att man verkligen inte har en enda som bryr sig. Björn kan inte ersätta alla människor och det är givetvis inget jag förväntar mig av honom heller. Det är väl därför han känns viktigare än någonsin för mig nu.
Jag tycker att jag försöker visa att jag bryr mig om mina vänner och att jag finns där för dom. Men när jag mår dåligt och behöver prata med någon då det finns det plötsligt ingen som gör detsamma för mig.
Jag förstår inte vad jag gör fel. Vad är det med mig som gör att jag inte hittar nya vänner att umgås med som verkligen vill vara min vän? Jag går och tänker på detta, vänder och vrider på det så snart blir jag knäpp. Jag trycker bara ner mig själv längre och längre för att jag inte tycker att jag förtjänar något bättre. Det känns som jag gett upp. Ingenting blev/ har blivit som jag ville sen vi flyttade hit. Vad är det jag gör som är så fel?